Jag begraver mig själv i träning och fixa med foton. För att slippa känna, för att slippa tänka. Men sanningen kommer ändå i kapp mig och det gör ont, det hugger som knivar i hela kroppen, framför allt i mitt hjärta. Jag blir arg och frustrerad, vill skrika och slå. Gråter tills tårarna är slut. Jag gråter hela tiden, synligt eller osynligt.

Jag kämpar för att ta tillvara på de ljuspunker som finns.
Jag kämpar för att fortfarande göra saker och inte stänga in mig.
Jag kämpar med att försöka vara posiiv.

Jag är krossad. Jag är förstörd. Jag är sårad. Jag är ledsen.

Jag ger aldrig upp.