Varför blir saker läskigare när det är mörkt? En lång korridor tex, det känns mycket lättare att igenom den då det är ljust, mitt på dagen eller när en lampa lyser upp. Att gå vägen till stan på dagen känns helt okej och tryggt, men sedan att gå hem på natten, det blir en annan sak. Gatan i sig blir ju inte farligare, alltså borde det ligga i mörket.

Vad är det med mörkret som gör att det blir så läskigt?

Igår och idag har känslorna sköljt över mig. Mamma. Jag vill också ha en kontakt i min mobil som heter mamma. Jag vill också kunna ringa och fråga om mamma kan hämta mig eller skjutsa mig någonstans. Jag vill också kunna berätta något random som hänt under dagen. Säga rakt ut hur snygg den där skådisen eller programledaren är på tv. Fråga om jag kan sova hos henne. Komma över och kolla på tv en kväll. Laga mat tillsammans och prata på ett tjejigt sätt. Ringa ett spontant samtal även få ett spontant, helt vanligt samtal. Fnittra med henne.

Nej, ingenting av det där har jag och jag har aldrig haft det heller.

"Bara" att fortsätta gilla läget.

Klockan 12 på dagen eller kl 12 på natten. Det spelar ingen roll, det är alltid lika mycket folk, nästan ännu mer på natten. Om jag inte visste bättre skulle jag vara övertygad om att det var på dagen jag stod nere i Sthlms tunnelbana och väntade på tåget. Nio långa sl-minuter kvar. Människor precis överallt och t-banorna som åker förbi är också fulla. Undrar var alla är på väg? De måste väl ha ett mål för kvällen? Vissa ska på fest, det syns. Förälskade par som kysser varandra ömt, kompisgäng, någon äldre dam, en äldre herre. Några ska säkert iväg till jobbet. Många som sitter med hörlurar i öronen och bara ska hem, precis som jag den här kvällen.

Nio långa minuter har gått och tåget rullar in på perrrongen. Ut ur tåget strömmar hundratals människor och lika många går på. Jag lyckas få en ståplats vid dörren, det är nära och bra eftersom jag strax ska gå av. Längre bort i tåget syns blixten av en kamera. Som vanligt är det också flera som skriker till lite när tåget åker iväg för att de inte riktigt kan hålla balansen då, det är faktiskt lite kul ;)

Efter ett par minuters resfärd är jag framme. Kommer ut på gatan, regnet öser ner. Bilar, hus, människor, t-bana, buss, affärer.. om 1 minut är jag hemma. 

Jag vill också bo permanent här nere. Mitt i smeten, jag trivs här.

Ibland dyker minnen bara upp, minnen som man glömt bort för ett tag. Trots det så finns de alltid där någonstans i bakhuvudet. Jag läste en gång en artikel om att precis allt man har upplevt, ända sedan spädbarnsålder, stannar kvar. Alltså, du kommer ju alltid alltid ha upplevt det även om du inte minns, och kanske blir vissa saker oförklarliga p.g.a just det?

Jag tex, är väldigt hundrädd. Om hunden hoppar och/eller skäller, så blir jag riktigt rädd. Jag kan börja gråta, det har hänt. Dock kan varken jag eller någon i min omgivning förklara varför jag reagerar så starkt. Jag har aldrig upplevt något väldigt hemskt med en hund inblandad. Kanske finns något kvar sen jag var spädbarn? Men då borde det ju finnas någon i min omgivning som kan minnas tycker man. Kanske gör de, kanske inte. Om de gör, kanske fallet helt enkelt är så att de inte tänker på att jag var så liten och att även händelsen skrämde mig rejält..

Det är vardagskväll och regnet öser ner. Kvällen blir till natt och den lilla flickan på högst 10 år har gått och lagt sig. Mamma finns där, då. Den lilla flickan vaknar och upptäcker att hon är ensam, tryggheten försvinner, vad finns mamma?! Mamma kommer in genom ytterdörren, lägger sig brevid flickan i sängen och säger "mamma har bara druckit kaffe hos grannen, Mamma är här nu, mamma är här nu" (mamma är full, det hörs på rösten).

Flickan vaknar ytterligare en gång och upptäcker att mamma inte finns där. Rädslan kommer genast och tryggheten försvinner åter igen. Flickan sätter på sig gummistövlar, ställer sig i dörröppningen och ser stora ringar i vattenpölarna av regnet som faller. Tanken att hon måste lämna hemmet utan att låsa om sig får henne att tveka. Men hon tar sats och springer rakt över gården och ringer på hos en granne som öppnar. Hon tar emot henne, låter henne få sova uppe i sängkammaren med hennes egna barn. Flickan somnar. Grannen ringer flickans pappa som kommer och hämtar henne.

Försvann en del av tryggheten och kontrollen för flickan den här kvällen?

Tre veckor sen, fyra veckor sen, fem veckor sen..? Jag minns faktiskt inte! Var bra längesen jag satt inne både Fredag och Lördag kväll. Men det är rätt skönt, säkert bra om inte annat ;D Just nu är jag ensamma hemma, jag roar mig med msn, tv, julmusik, och har ätit godis tidigare ikväll :) Mer eller mindre som vanligt alltså.

Just nu längtar jag bara till julen. Det kan vara Halloween, sedan tycker jag att det ska bli December. November är bara onödigt! Det är äckligt kallt och blir bara värrre ett par månader framåt, dessutom för långt till jul. December lyser iaf upp med allt julpynt och julstök för att slutligen bli julafton, som firas med hela tjocka släkten! "Vi har väldigt fina jular i jämförselse med många andra" har vi kommit fram till :-) Sedan kommer juldagen då man går ut och festar järnet! :D

Igår var jag på relsease party, Linda är hur bra som helst! Hon sjunger så vackert och berättar så otroligt. Linda vet och förstår, Linda har alltid haft styrkan, Linda har aldrig gett upp. Hon är min förebild i att vara stark, att aldrig ge upp.

Kvällens konversation blev "att våga leva livet". När du blir en gammal tant eller farbror och sitter där i ditt fönster och kikar ut bakom din kruka på ungdomar som har roligt, tror du inte att det kommer kännas lite bättre då om du levt ditt liv till fullo. Gjort alla de där sakerna du velat, istället för att stanna vid drömmen. Vågat lite mer, chansat lite mer. Jag tror det iaf. Vad är det som håller en tillbaka då? Förmodligen för att man är rädd att förlora något man redan har, man är rädd för att ta de chanser som krävs, d.v.s att inte ha kontroll, mer eller mindre.

Jag försöker att se allting som en erfarenhet, bra eller dålig, liten eller stor. Man lär sig oftast något av det som hänt. Jag menar inte att man behöver ta världens risker och chanser som uppenbart är dumma. Men ibland måste man våga ge sig iväg och se efter vad som finns där ute.

Idag har det varit vackert väder :)