Jag läser om otrohets sajter och såg en debatt om det på TV för ett tag sen.
Jag förstår inte och kommer nog aldrig göra det heller.

Hur kan man vara otrogen? Alltså.. hur?! varför?! Jag har absolut NOLL förståelse för detta beteende. I min värld finns det INGA skäl överhuvetaget till att man ska vara det. Tillfällig attraktion, spänning, olika behov av sex, dåligt förhållande... NEJ! NEJ! NEJ!

Tillfällig attraktion SKA man kunna stå emot. Man SKA kunna säga nej om någon försöker sig på en.

Spänning, vad är spännande? att ha dåligt samvete? att ha sårat någon man (påstår sig) älskar? Ljuga för sin partner?

Olika behov av sex. Då löser man det, finns massa bra sätt bara man orkar.

Dåligt förhållande. Sök hjälp och försök fixa det.

Kan man inte vara trogen, ska man inte ha ett förhållande!
Att göra slut är alltid mycket bättre än att vara otrogen.

Idag vill jag inte känna, inte se och inte tänka. För jag orkar inte.

Jag blir alltid mottagen för att jag är jag. Jag blir uppskattad och de är förstående. Det är självklart att det blir mycket roligare att jobba under dessa förutsättningar! Alla är så himla trevliga. Jag stortrivs på stället jag jobbade på idag  

Förövrigt har jag bitit av alla min naglar utom tre och jag får kämpa för att behålla dem. Inombords finns en oro, en smärta, en ångest som inte är hanterbar. Eller är den? Litegrann? Inga utbrott, inga gråtattacker (inte utåt set iaf), inga jag-pallar-inte-att-gå-ut-idag dagar. Det är väl ett gott tecken? Jag vet inte hur det gått till, men ännu har det inte skett. Jag är fullkomligt livrädd för den stund som det kan hända. Då behöver jag allt stöd som jag kan få.

Finns det någon för mig då?

Så svårt. Så jobbigt. Jag kämpar. Går emot det jobbiga trots att jag går sönder inombords, hela jag blir trött och slö. Detta tar på mig. Men jag ger inte upp. Jag vill ju verkligen fixa det här. Jag är så rädd för att någon gång falla, att inte palla trycket. De stunderna måste jag påminna mig själv om att jag ändå är otroligt stark och duktig! Att falla betyder inte att jag är svag, jag måste tänka på de gånger jag har klarat av och fortsätta kämpa.

Ikväll ska jag ha kul, jag ska dansa och skratta. Jag ska njuta av livet och min ungdom. Jag ska tillåta att livet ska leka!

- Jag mår bra! Allting flyter, saker släpper och livet leker!
Livet borde leka.

Jag blir livrädd. Tänk om det här är det enda som jag aldrig kommer bli av med? Tänk om. Av tanken väcks paniken som skriker "mitt liv då?!! hallå!". Hur ska jag kunna leva lycklig om jag inte kan hantera detta? Det kommer inte fungera, för så allvarligt är det. För mig.

En låt som jag älskar, får mig att bli hysterisk och glad på samma gång. Känslan är överlycklig samtidigt som jag gråter och bara skriker ut smärtan och ångesten. Smärta och ångest över att inte kunna hantera. Så frustrerande.

Det enda jag begär är att jag ska kunna hantera det, varför ska det vara så svårt? Om jag bara kunde klara det. Tänk att ta det steget. För mig skulle det vara enormt stort.

När det är som värst vill jag inte finnas för en stund. Jag vill inte känna, inte se och inte tänka. För jag orkar inte. Allt jag vill då är att ha en trygg famn att krypa upp i och höra samma ord som ett litet barn, "det kommer bli bra".

"Om jag tappar fästet och trillar
ned, ska jag klättra upp igen"

Ska alla drömmar, allt jag längtar efter och ser fram emot krossas? Ska allt gå i kras p.g.a något som egentligen är obetydligt? Obetydligt för de flesta men inte för mig. Något så oerhört jobbigt, för mig. Det spelar ju ingen roll om så hela världen tycker att det är oviktigt, obetydligt och inget att tänka på. Jag mår fortfarande lika dåligt över det, jag tänker fortfarande lika mycket på det. Hur gör man? Hur beter man sig åt? Hur lär man sig att lära?

Ibland vill jag ge upp allting, för jag orkar inte. Men jag har aldrig varit så att jag bara ger upp och jag tror aldrig att jag kommer bli så heller. Jag är väldigt envis och det tackar jag för såna här gånger. Så hur omöjligt det än känns och hur dåligt jag än mår så kommer jag inte att ge mig. För jag vet ju, när jag klarat av det här så kommer det bli en befrielse och mitt liv kommer bli lättare..

Vid min sida för att hjälpa mig finns Belma. Även om hon kan bli väldigt irriterad så känner jag ändå att hon finns där för mig och det betyder så mycket. Jag vill bli lika bra som henne, vill kunna tänka likadant som henne angående det här.

Jag vågar inte ens föreställa hur många tårar och hur mycket smärta det kommer att kosta. Det gör mig så rädd och dumma tankar som "det här går aldrig" dyker upp, för att efter en lång eller kort stund vändas till "jo, klart att det går!". Det sist nämnda måste jag påminna mig själv om, ofta ofta ofta.

Även om jag aldrig någonsin kommer vara bekväm med det. Även om det aldrig någonsin kommer kännas bra. Så vet jag att en dag i framtiden kommer det att kännas lättare. En dag i framtiden kommer jag att kunna hantera det.

Men till dess, hur gör man för att inte gå sönder?

För en gång skulle jag vilja skriva något djupare och längre. För just nu känner jag mig så.. precis sådär djup i mina känslor. Precis sådär. Men det är som att det inte kommer ut, för att jag vet att detta kommer läsas av ett antal människor. Då blir det så svårt, bokstäverna och orden liksom fastnar. Så istället för en flytande text som är sammanhängande blir det en grumlig text som är svår att förstå.

Det verkar som att jag inte alls kan skriva, trots att jag i själva verket är duktig på det. Det blir en text med bara massa svamel och onödiga ord. Varje ord är för att jag tänker "nu, ska jag skriva det där djupa och känslomässiga", men det kommer ingenting.

Allting fastnar.

Jag är så glad att jag har min fixar-Belma ;D

Hon får mig att le mellan tårarna