Jag har haft det så jävla bra. Det känns som att jag har levt, på riktigt. 

På tunnelbanan hem idag blev jag så förbannad! Vuxna jävla karlar! Jag menar, är man 40 bast sitter man för fan inte och mobbar någon! Det ska man naturligtvis aldrig göra, men vid 40 har man iaf tillräckligt vett i huvudet att kunna tänka lite!

Det var en kvinna som gick och tiggde. De här vuxna karlarna började skratta och säga saker som "tjockis", "är du fattig eller", "vilka jävla tofflor". Alltså, gaahh! Fuck them! Hur kan man säga så till någon?! Jag var så nära att slänga ur mig att det där var jävligt onödigt och ge dem fingret. Jag bara bubblade inombords.

Nej, jag är inte förtjust i tiggare i jag heller. De flesta är fejk, tror jag. Men det spelar ingen roll, det är inget skäl till att säga elaka saker, inget skäl att trycka ned någon. Det är aldrig okej.

Kryssning ikväll! Jag känner mig taggad! God mat, massa shopping och party!
Det är jag och Ida som åker och det känns otroligt bra att åka med henne. Vi klickar tillsammans och är lika varandra i mycket, vi förstår varandra bra. Det är en trygghet :)

Det finns flera relationer till olika människor som jag saknar. Som liksom har försvunnit. Vissa som har varit långa, andra har varit kortare. De som jag tänker på i skrivande stund, har berört mig och betytt en hel del för mig. Därför hugger det till lite när jag ser ett användrarnamn, när personen loggar in på msn, när jag ser eller gör något som påminner mig. Jag kan snudda på något av dessa och minnen dyker upp i mitt huvud, men nu för tiden kan jag ändå le på tanken av de flesta.

Men när man försökt att reparera en relation till henne eller honom, men inte fått något gensvar. Då är det svårt. På ett sätt kan jag då tänka att det ändå inte spelar någon roll, för de vill ju inte och då ska jag inte behöva ödsla min tid, punkt. På ett annat sätt tänker jag att de kanske vill men av något skäl inte vågar/kan och då fortsätter man lite till, för att iaf kanske lirka ur ett svar. Andra relationer växer man helt enkelt ifrån, man mognar i olika takt och hamnar i olika stadium av livet. Det är en lite annan sak, då känns det mer accepterat från båda håll.

Man måste vara två för att en relation ska fungera, vilken sorts relation det än handlar om.

Var på ett litet föredrag idag. Det var intressant och så otroligt vackert. Det finns så vackra människor där ute, så mycket människor att inspireras av, att lära av. Det är så värt att ta in vad andra har att säga, att bara våga testa, våga lyssna. Det kan komma att hjälpa dig i livet.

Jag såg Heartbreak Hotel ikväll på tv. Ibland har mina tankar vandrat i de där banorna att när man är 40+ så ska man ha gjort allt det roliga mellan åren 18-25. Vid 40+ är man tråkig. Är hemma med ungarna, städar, diskar, tvättar och frostar av frysen alla Fredag och Lördag kvällar. Åker man utomlands ska det vara lugnt och fint. Men så behöver det ju inte alls vara! Du kan fortfarande leva livet och ha jäkligt kul! Det går att kombinera! Bara man vill! Det blir vad man gör det till!

Det har nästan gått en hel vecka igen. Msn har varit tyst, mobilen har varit tyst, från dig. Varför? Hade jag rätt och du blev rädd för sanningen? Som att sanningen är farlig och gör ont, och inget man vill ta på. Det är så. Ibland vill man verkligen inte ta på sanningen, känna på känslorna och allt vad det kan föra med sig. Dock är det väldigt nödvändigt många gånger. För att kunna komma framåt, för att kunna sluta vara rädd för en massa saker.

Igår dansade jag loss på en krog här i Blge, där kussen var DJ. Jag hade roligt! Tänkte att det var lika bra att slå två flugor i en smäll. Inviga stället (som öppnade för ett par månader sen) och passa på när han var DJ. Jag hade en trevlig kväll!

Det känns som att jag har tappat bort dig. Jag ser dig, men ändå letar jag. Efter det som en gång var du. Du finns inte kvar längre, men du är ändå här. Det känns som att du glider mig ur händerna. Jag försöker att närma mig dig men då springer du fortare och försvinner just när jag snuddat dig vid armen. Snälla försvinn inte ifrån mig. Stanna kvar. Våga prata med mig. Våga öppna dig för dig själv. Stäng inte in dig själv, fly inte ifrån dig själv. Våga känn efter. Jag vill inte förlora dig.

Jag saknar dig.