På avstånd känns det så lätt. Ju närmare det kommer desto mer påtagligt blir det, tillslut kommer det så nära att jag inte kan andas. Det som egentligen är ingenting kväver mig. Jag kämpar för att kippa efter luft, ibland lyckas jag ta mig upp till ytan, ibland inte.

När jag inte lyckas behöver jag luft från någon annan. Luft i form av kramar, kärlek och omtanke.