Jag blir alltid mottagen för att jag är jag. Jag blir uppskattad och de är förstående. Det är självklart att det blir mycket roligare att jobba under dessa förutsättningar! Alla är så himla trevliga. Jag stortrivs på stället jag jobbade på idag  

Förövrigt har jag bitit av alla min naglar utom tre och jag får kämpa för att behålla dem. Inombords finns en oro, en smärta, en ångest som inte är hanterbar. Eller är den? Litegrann? Inga utbrott, inga gråtattacker (inte utåt set iaf), inga jag-pallar-inte-att-gå-ut-idag dagar. Det är väl ett gott tecken? Jag vet inte hur det gått till, men ännu har det inte skett. Jag är fullkomligt livrädd för den stund som det kan hända. Då behöver jag allt stöd som jag kan få.

Finns det någon för mig då?