Ska alla drömmar, allt jag längtar efter och ser fram emot krossas? Ska allt gå i kras p.g.a något som egentligen är obetydligt? Obetydligt för de flesta men inte för mig. Något så oerhört jobbigt, för mig. Det spelar ju ingen roll om så hela världen tycker att det är oviktigt, obetydligt och inget att tänka på. Jag mår fortfarande lika dåligt över det, jag tänker fortfarande lika mycket på det. Hur gör man? Hur beter man sig åt? Hur lär man sig att lära?

Ibland vill jag ge upp allting, för jag orkar inte. Men jag har aldrig varit så att jag bara ger upp och jag tror aldrig att jag kommer bli så heller. Jag är väldigt envis och det tackar jag för såna här gånger. Så hur omöjligt det än känns och hur dåligt jag än mår så kommer jag inte att ge mig. För jag vet ju, när jag klarat av det här så kommer det bli en befrielse och mitt liv kommer bli lättare..

Vid min sida för att hjälpa mig finns Belma. Även om hon kan bli väldigt irriterad så känner jag ändå att hon finns där för mig och det betyder så mycket. Jag vill bli lika bra som henne, vill kunna tänka likadant som henne angående det här.

Jag vågar inte ens föreställa hur många tårar och hur mycket smärta det kommer att kosta. Det gör mig så rädd och dumma tankar som "det här går aldrig" dyker upp, för att efter en lång eller kort stund vändas till "jo, klart att det går!". Det sist nämnda måste jag påminna mig själv om, ofta ofta ofta.

Även om jag aldrig någonsin kommer vara bekväm med det. Även om det aldrig någonsin kommer kännas bra. Så vet jag att en dag i framtiden kommer det att kännas lättare. En dag i framtiden kommer jag att kunna hantera det.

Men till dess, hur gör man för att inte gå sönder?