Ibland dyker minnen bara upp, minnen som man glömt bort för ett tag. Trots det så finns de alltid där någonstans i bakhuvudet. Jag läste en gång en artikel om att precis allt man har upplevt, ända sedan spädbarnsålder, stannar kvar. Alltså, du kommer ju alltid alltid ha upplevt det även om du inte minns, och kanske blir vissa saker oförklarliga p.g.a just det?

Jag tex, är väldigt hundrädd. Om hunden hoppar och/eller skäller, så blir jag riktigt rädd. Jag kan börja gråta, det har hänt. Dock kan varken jag eller någon i min omgivning förklara varför jag reagerar så starkt. Jag har aldrig upplevt något väldigt hemskt med en hund inblandad. Kanske finns något kvar sen jag var spädbarn? Men då borde det ju finnas någon i min omgivning som kan minnas tycker man. Kanske gör de, kanske inte. Om de gör, kanske fallet helt enkelt är så att de inte tänker på att jag var så liten och att även händelsen skrämde mig rejält..