Kvällens konversation blev "att våga leva livet". När du blir en gammal tant eller farbror och sitter där i ditt fönster och kikar ut bakom din kruka på ungdomar som har roligt, tror du inte att det kommer kännas lite bättre då om du levt ditt liv till fullo. Gjort alla de där sakerna du velat, istället för att stanna vid drömmen. Vågat lite mer, chansat lite mer. Jag tror det iaf. Vad är det som håller en tillbaka då? Förmodligen för att man är rädd att förlora något man redan har, man är rädd för att ta de chanser som krävs, d.v.s att inte ha kontroll, mer eller mindre.

Jag försöker att se allting som en erfarenhet, bra eller dålig, liten eller stor. Man lär sig oftast något av det som hänt. Jag menar inte att man behöver ta världens risker och chanser som uppenbart är dumma. Men ibland måste man våga ge sig iväg och se efter vad som finns där ute.