Varför vill jag bara krypa under täcket och försvinna ibland? Vaför vill jag gömma mig för världen ibland? Varför tär den där skiten så extremt mycket på mig? Hur kan det liksom ta över allting. För när jag hamnar där så känns det som att mina fötter och händer är fast i cement och jag kommer ingenstans, även fast huvudet är fullt av tankar med saker som jag borde göra. Men jag bara ligger där, inlindad i mitt täcke och bara stirrar.

Jag blir liksom fast och det finns inget som kan "väcka" mig. Det går ett par timmar, sedan är jag okej igen. Känns alltid skit efteråt och jag känner hur jag slösat bort tid som jag kunde ha använt till vettiga och roliga saker. Trots det, kommer helvetet tillbaka då och då. Hur fasiken kan det bli så? HUR kan känslan vara så stark? Vad är skälet, i grunden, att just det där trycker ned till botten. För egentligen ligger jag ju nästan på topp..

Men när jag ligger där, så är jag oförmögen till att ta mig för att göra något. Vad är jag rädd för, egentligen? För det finns ingenting farligt. Jag vet men det är som att jag inte kan in det på nåt sätt.

Är det bara jag som vill ha RIKTIGT VARM mat? alltså att den är så het att man knappt kan ta in den i munnen till en början. Jag tål inte när maten är ljummen, den blir liksom inte god då =/ När jag köper pizza tex och kommer hem, måste jag stoppa in den i ugnen ett tag. När jag äter tex korv med bröd ställer jag fram ketchup och senap lite innan, annars kommer ju det kyla ner korven :p självklart värmer jag brödet också!

Jag vet jag vet.. man ska vara glad att man får mat varje dag och kan äta sig mätt. Man ska inte klaga på mat.. Dock klagar jag inte. Framför min åsikt bara :)

Blä, har bokat dejt med tvättstugan snart och jag är inte det minsta sugen!