Gah.. Nu väller de där känslorna över mig igen. Det var längesen jag kände det såhär starkt.. Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska vända mig, för verkligeheten finns där och jag slipper inte undan den. Jag kan ju inte sluta gå ut! Det gör så ont, så ont, trots att jag vet att det egentligen är helt ofarligt.

Det kan vara så väldigt svårt att ta sig för något, när allt man vill är att dra täcket över huvudet och gömma sig för världen. Dock kan det vara vad som helst.. vika tvätt, plocka i/ur diskmaskinen,  dammsuga ett rum, ta en kort promenad, byta sängkläder.. Det viktiga är inte vad man gör, utan att man gör något.

Sedan måste man alltid våga tro på att blir det bättre och våga tro på sig själv.  En väldigt viktig del i allt är att också våga se att man har ett problem. Våga prata om det och våga erkänna, både för sig själv och andra. Det funkar inte om man hela tiden lever i förnekelse, då kan man aldrig göra något åt problemet. Våga be om hjälp.

Med andra ord, man måste vara väldigt modig. Att vara modig kan vara både svårt och läskigt. Men någonstans vill man ha friheten till sitt eget liv, friheten att göra sina egna val utan att, egentligen obetydliga saker, ska få sätta stopp.

Trots att det ibland känns så hopplöst, så vet jag att det går att nå denna frihet!

Man får aldrig, aldrig, aldrig ge upp