Kryssning ikväll! Jag känner mig taggad! God mat, massa shopping och party!
Det är jag och Ida som åker och det känns otroligt bra att åka med henne. Vi klickar tillsammans och är lika varandra i mycket, vi förstår varandra bra. Det är en trygghet :)

Det finns flera relationer till olika människor som jag saknar. Som liksom har försvunnit. Vissa som har varit långa, andra har varit kortare. De som jag tänker på i skrivande stund, har berört mig och betytt en hel del för mig. Därför hugger det till lite när jag ser ett användrarnamn, när personen loggar in på msn, när jag ser eller gör något som påminner mig. Jag kan snudda på något av dessa och minnen dyker upp i mitt huvud, men nu för tiden kan jag ändå le på tanken av de flesta.

Men när man försökt att reparera en relation till henne eller honom, men inte fått något gensvar. Då är det svårt. På ett sätt kan jag då tänka att det ändå inte spelar någon roll, för de vill ju inte och då ska jag inte behöva ödsla min tid, punkt. På ett annat sätt tänker jag att de kanske vill men av något skäl inte vågar/kan och då fortsätter man lite till, för att iaf kanske lirka ur ett svar. Andra relationer växer man helt enkelt ifrån, man mognar i olika takt och hamnar i olika stadium av livet. Det är en lite annan sak, då känns det mer accepterat från båda håll.

Man måste vara två för att en relation ska fungera, vilken sorts relation det än handlar om.

Var på ett litet föredrag idag. Det var intressant och så otroligt vackert. Det finns så vackra människor där ute, så mycket människor att inspireras av, att lära av. Det är så värt att ta in vad andra har att säga, att bara våga testa, våga lyssna. Det kan komma att hjälpa dig i livet.

Jag såg Heartbreak Hotel ikväll på tv. Ibland har mina tankar vandrat i de där banorna att när man är 40+ så ska man ha gjort allt det roliga mellan åren 18-25. Vid 40+ är man tråkig. Är hemma med ungarna, städar, diskar, tvättar och frostar av frysen alla Fredag och Lördag kvällar. Åker man utomlands ska det vara lugnt och fint. Men så behöver det ju inte alls vara! Du kan fortfarande leva livet och ha jäkligt kul! Det går att kombinera! Bara man vill! Det blir vad man gör det till!

Det har nästan gått en hel vecka igen. Msn har varit tyst, mobilen har varit tyst, från dig. Varför? Hade jag rätt och du blev rädd för sanningen? Som att sanningen är farlig och gör ont, och inget man vill ta på. Det är så. Ibland vill man verkligen inte ta på sanningen, känna på känslorna och allt vad det kan föra med sig. Dock är det väldigt nödvändigt många gånger. För att kunna komma framåt, för att kunna sluta vara rädd för en massa saker.

Igår dansade jag loss på en krog här i Blge, där kussen var DJ. Jag hade roligt! Tänkte att det var lika bra att slå två flugor i en smäll. Inviga stället (som öppnade för ett par månader sen) och passa på när han var DJ. Jag hade en trevlig kväll!

Det känns som att jag har tappat bort dig. Jag ser dig, men ändå letar jag. Efter det som en gång var du. Du finns inte kvar längre, men du är ändå här. Det känns som att du glider mig ur händerna. Jag försöker att närma mig dig men då springer du fortare och försvinner just när jag snuddat dig vid armen. Snälla försvinn inte ifrån mig. Stanna kvar. Våga prata med mig. Våga öppna dig för dig själv. Stäng inte in dig själv, fly inte ifrån dig själv. Våga känn efter. Jag vill inte förlora dig.

Jag saknar dig.

Ditt liv. Din vana. Din värld. Ja, egentligen är det väl så. Man blir så van med just sitt eget, allting går på rutin och man vet precis hur saker, situationer och peroner i sin omgivning, fungerar och reagerar på olika saker. Är man van med lyx, är man van med att behöva leta mat, är man van att alltid kunna umgås med ett syskon, har för vana att alltid gå till mamma med ett problem, alltid kunna alla mattetal, aldrig ha problem med att vara öppen om allt inom familjen.

Ibland känns de här "världarna" så långt ifrån varandra, fast de är ju så nära varandra.. Alla lever vi i samma värld, på samma jord. Ser samma sol, måne, stjärnor och himmel.

Det handlar så mycket om vanor, för på ett eller annat sätt går allas liv runt. Många säger "jag skulle aldrig klara mig utan..". Jodå, det gör man. Det skulle säkert bli jättetufft till en början, men man vänjer sig tillslut, med allt (det mesta).

Oktober månad har bara flugit förbi! Den har gått sjukt snabbt. Jag förstår nästan inte var all tid har tagit vägen och vad jag egentligen har gjort? Jobbat, festat, övningskört och försökt mig på teorin är väl det som jag roat mig med större delen av tiden.

De flesta dagar är kalla nu och löv i alla möjliga färger täcker marken. Det blir mörkt snabbt på eftermiddagen och det medför att man gärna inte vill vara ute speciellt länge, ännu mindre när den ordentliga kylan nu kommer också.

Hur gör man när man är en liten fryspinne som fryser i princip hela tiden? Är ute så lite möjligt, hoppas på många spontana varma kramar, har på sig massa kläder (både inomhus och utomhus), har filtar i beredskap, dricker te och sover i mjukisbyxor! Försöker få så mycket värme som möjligt helt enkelt.

Hej Novemeber! Får se vad du har att bjuda då =)

Varför blir saker läskigare när det är mörkt? En lång korridor tex, det känns mycket lättare att igenom den då det är ljust, mitt på dagen eller när en lampa lyser upp. Att gå vägen till stan på dagen känns helt okej och tryggt, men sedan att gå hem på natten, det blir en annan sak. Gatan i sig blir ju inte farligare, alltså borde det ligga i mörket.

Vad är det med mörkret som gör att det blir så läskigt?