Det känns som att jag snart faller ihop, vet inte hur länge till jag orkar hålla mig själv uppe.

Jag oroar mig för saker, trots att jag mycket väl vet att det är absolut ingen idé. Det är ingen idé att ha ångest över morgondagen, den kommer iaf! Varför i hela friden ska jag må dåligt över det nu för?! Totalt meningslöst. Jag vet. Jag blir helt tokig på mig själv, vad håller jag på med?! :(
----------
Jag vill lägga mig och sova.. för jag orkar inte just nu :(

Igår var det party här hemma! En kul förfest med trevligt folk innan vi drog ner på stan. Först blev det en sväng på Engelska, sedan en sväng på Flamingo och efter en stund tillbaka till Engelska :p Var helt proppat med folk där inne, förutom i ett biljardrum längre in.. Jag och älskling funderade på att hoppa ut genom fönstret, haha! Var fick vi det ifrån?! :p

Blev lite väl mycket att dricka för min del, några för många päron shots ;P
Ricard tog hand om mig jättebra :)

Jag hade jättekul iaf!! :) Nästa gång vill jag dra till Engelska på en Fredag och sjunga kareoke :D

Det yttre skalet av mitt hjärta har fallit bort och det är så kallt, igen. Jag kämpar för att bygga upp det och jag kämpar för att behålla det. Men plötsligt rasar det och jag kan inget göra, jag bara står där, utan skydd. Det är kallt.

Varje gång börjar jag genast bygga upp det igen, varje gång i hopp om att den här gången, då kommer jag att få behålla det.

Det är när det inre skalet också försvinner, som hela jag faller.

Idag plockade jag fram mina fina stövlar ur garderoben och använde dem för första gången ute i år! Det kändes sådär riktigt vår:igt och det hördes lite när jag kom gående på gatan, underbart!! Äntligen äntligen går det mot ljusare tider  

Det går faktiskt jättebra på teorin nu, fixar de fyra första faserna och får jättebra poäng, så kommer jag till sista fasen och helt plötsligt ligger jag 12-13 poäng ifrån de andra och får inte godkänt. Måste vara det där hemska med reaktionssträcka, bromssträcka, rörelseenergi mm.. hur mycket det minskar och ökar, och allt vad det är! Lika det där med last och vikt på släp hit och dit. Åhhh!! bara jag fick lite kläm på det där, skulle jag snart vara i hamn ju.
Om nån kan förklara på ett enkelt sätt, är det väldigt välkommet   

Jag och babe har varit så himla duktiga här hemma idag! Städat hela lägenheten + bakat godsaker. Imorgon är den stora dagen! ;D

Föresten så undrar jag vart Mars månad har tagit vägen? Det kändes som att det var igår som jag vände blandet i almenackan till Mars och idag vände jag till April. Jag funderar nästan vad jag har haft för mig i en hel månad! Usch. Dock så vet jag att jag trots allt fått ganska mycket gjort, iaf när det gäller körkortet och det är bra :)

Jag läser om otrohets sajter och såg en debatt om det på TV för ett tag sen.
Jag förstår inte och kommer nog aldrig göra det heller.

Hur kan man vara otrogen? Alltså.. hur?! varför?! Jag har absolut NOLL förståelse för detta beteende. I min värld finns det INGA skäl överhuvetaget till att man ska vara det. Tillfällig attraktion, spänning, olika behov av sex, dåligt förhållande... NEJ! NEJ! NEJ!

Tillfällig attraktion SKA man kunna stå emot. Man SKA kunna säga nej om någon försöker sig på en.

Spänning, vad är spännande? att ha dåligt samvete? att ha sårat någon man (påstår sig) älskar? Ljuga för sin partner?

Olika behov av sex. Då löser man det, finns massa bra sätt bara man orkar.

Dåligt förhållande. Sök hjälp och försök fixa det.

Kan man inte vara trogen, ska man inte ha ett förhållande!
Att göra slut är alltid mycket bättre än att vara otrogen.

Idag vill jag inte känna, inte se och inte tänka. För jag orkar inte.

Jag blir alltid mottagen för att jag är jag. Jag blir uppskattad och de är förstående. Det är självklart att det blir mycket roligare att jobba under dessa förutsättningar! Alla är så himla trevliga. Jag stortrivs på stället jag jobbade på idag  

Förövrigt har jag bitit av alla min naglar utom tre och jag får kämpa för att behålla dem. Inombords finns en oro, en smärta, en ångest som inte är hanterbar. Eller är den? Litegrann? Inga utbrott, inga gråtattacker (inte utåt set iaf), inga jag-pallar-inte-att-gå-ut-idag dagar. Det är väl ett gott tecken? Jag vet inte hur det gått till, men ännu har det inte skett. Jag är fullkomligt livrädd för den stund som det kan hända. Då behöver jag allt stöd som jag kan få.

Finns det någon för mig då?