Hur har folk uppfattat mig innan de känt mig?

Har den bilden ändrats efter att de lärt känna mig?
Hur isf?

Jag är galet nyfiken.

Har gjort lite nyttigt av den här dagen, det känns himla bra! Ricard och jag har kommit på att vi ska använda varandra som motivation, det lär fungera ;D

Ikväll ska jag hem till Linda och kolla på melodifestivalen, trevligt ska det bli :) Snön yr utanför och inomhus i värmen ska vi sitta och bara slappa.

Jag är så galet partysugen i kväll!

Vill bara ut! Vara på en riktigt kul förfest med buzz, kortspel, bra musik, mycket folk och mycket skratt. Sedan dra ut på krogen där jag ska dansa tills mina fötter gör ont men ändå fortsätta att dansa, skratta ännu mer och vara social med trevliga människor!

Party, ge mig!

och så var motivationen till vissa saker på topp igen! Helt plötsligt dyker den upp från ingenstans. Önskar bara att den kunde komma på besök liite oftare ;) Den här gången är det min egen motivation, från mig på egen hand. Ännu bättre upp alltså.

Det finns en sak jag SKA fixa. Även om jag får slåss, gå sönder och falla ihop.
För jag vet att det kommer vara värt precis allting sen när jag har lyckats.

Aerobics pass på förmiddagen och sen lunch med Belma på Matpalatset :)
Riktigt trevligt! :)

Jag har sovit toppen i en hel vecka nu. Har somnat mellan 23 och 00 varje kväll och vaknat i tid på morgonen. Känner likadant ikväll, så ska snart gå och sova. Kommer vara behövligt inför imorgon, då jag ska resa hela dagen.

Den senaste veckan har varit helt underbar.
Ricard är bäst och han är bara min <3

Älskar dig!

Min motivation till saker stiger kraftigt så fort jag inte är ensam. Direkt när jag känner att man är två, jag och en till, då tar jag tag i saker och de blir faktiskt gjorda. Visst har jag egen motivation också, men jag känner verkligen hur allt blir mycket enklare när jag inte är ensam. Jag älskar den känslan. Om jag bara kunde hitta den lite mer när jag är ensam också, hur gör man det?

Jag har även funderat lite på varifrån det kan komma. Är det så för alla? att saker blir lättare när man är två. Eller är det bara så för mig? att jag helst behöver ett extra handtag. Kan det vara från min barndom? Att jag allt för tidigt fick vara på egen hand, utan mamma. Trots överbeskyddande, men att jag liksom inte hade en s.k normal mamma. Och att jag därför söker efter tryggheten att vara två (jag och någon som ersätter mamma), nu istället.

Det är kallt. Jag fryser. Trots mycket kläder, men sådant spelar inte så stor roll för mig. När jag fryser så fryser jag och då kan det vara riktigt rejält.

Om exakt två kvällar, den här tiden, så kommer jag inte vara ensam. Jag kommer inte frysa. Jag kommer pussas och kramas. Kunna röra vid honom, och jag lovar, jag ska krama och inte släppa på länge länge. Jag kommer vara nära Ricard.