Plötsligt dök ett minne upp från när jag var mindre. Jag låg på kullen ute på gården där vi bodde och tittade upp mot himlen. Min morfar var död och jag funderade på om han kunde se mig däruppifrån och hur det såg ut där uppe. Vad hade vi pratat om, om han och jag hade kunnat kommunicera? Jag tror att jag fantiserade om hur bra och vackert det var uppe i himlen och hur morfar såg mig. Undrar om jag tänkte på honom lite som en skyddsängel som tittade till mig då och då.

De tankarna kan jag faktiskt fortfarande ha idag. För det tror jag på. Jag tror att alla har någon som finns där och vakar över en litegrann. När det skiter sig totalt eller saker ställs på sin spets, på ett eller annat sätt överlever vi ju.