Eftersom jag är allergisk mot klorvatten kunde jag aldrig bada med klassen när jag gick i skolan, vilket faktiskt också var ganska skönt. Jag lärde mig simma genom att öva utomhus på sommrarna. Jag minns hur jag envisades med att lära mig, jag gav upp aldrig upp, utan försökte och försökte även om jag misslyckades gång på gång, tillslut gick det!

Just så tror jag det är med de flesta saker i livet. Man ska aldrig ge upp, för någon gång får man det att funka! Då, just i den stunden så känner man sig överlycklig över att man aldrig slutade försöka.

För ett par månader sedan började jag snacka med en kille på msn (två år yngre än mig). När vi började prata var jag väldigt nere för en grej som jag tyckte var hemskt jobbig. Strax därpå fick veta att han hade en tumör och höll på med behandling. Trots detta var hans inställning till både livet och sjukdomen så härlig. Jag började tänka efter, mitt problem var ju absolut ingenting mot vad han upplevde! På något sätt fick "små problem" en annan innerbörd, jag öppnade upp mina ögon lite mer och nu har jag fått annat perpektiv på saker och ting.

Självklart ska man tillåta sig själv att vara ledsen och få ut känslor. För små problem för mig är kanske stora problem för någon annan, och tvärtom. Men ibland kan det vara bra att tänka efter både en och två gånger :)