Den här veckan har jag ägnat stor tid till att kämpa mig igenom olika känslor som har varit väldigt påfrestande, som dragit ner mig rejält. Men jag har lyckats bra och även fast jag skakar som ett asplöv, så vågar jag tro på att det går åt rätt håll. Jag klättrar uppåt med millimeter framsteg och vet att jag kommer någonstans på detta, i längden.

Jag berömmer mig själv för varje millimeter steg. Jag är verkligen duktig! Det spelar ingen roll om jag faller ner ibland, för jag tar mig ändå framåt. Det är okej att falla, så länge jag alltid fortsätter att klättra uppåt.

Tankarna har gått på högvarv och jag gör allt för att tänka positivt! Har vridit och vänt på dem, har ifrågasatt dem och analyserat. Inte kul men nödvändigt! Tror mina drömmar är ett resultat av detta vissa nätter.

Trots allt snurrar livet på (nästan) som vanligt.
Ikväll blir det träning med kusinen och jag längtar massor till helgen! =)