Jag blir så ledsen. När jag gång på gång försöker nå dig, men du visar inga som helst tecken på att låta dig springas i fatt, till varje pris ska du alltid springa fortare. Har försökt så många gånger, frågat vad som är fel, frågar hur du mår, frågat om jag gjort något fel. Har sagt att jag vill att du är ärlig till 110%, för ärliga har vi alltid kunnat vara till varandra du och jag, eller hur? Vi har även alltid löst problemet som allra bäst då. Men du ger mig bara samma svar, att jag har inte gjort något, det är bara mycket med skolan och msn har virus.

Månaderna går och det är fortfarande samma skäl, mina tankar börjar snurra allt mer. Diskuterar med en bra kompis som också känner dig, hon känner samma som mig, att något är fel. Men vad? Liksom jag har hon försökt att nå dig, men utan resultat.

Vill så gärna finnas där för dig om det är något. Om du vågar öppna dig så finns det hjälp i din närhet, se dig bara omkring lite mer. Våga se hjälpen som finns.

Jag saknar dig så himla mycket. Jag minns så mycket. Det finns så mycket minnen.