- Kan du koppla hunden? Jag är rädd.
- Nej det kan jag inte.

What?! Vi trodde inte våra öron. Jag, Belma och Maya satt vid Sportfältet och hade det trevligt. En kvinna kommer med sin okopplade hund, kastar en boll som den liviligt springer efter. Hunden kollar mot oss, springer lite mot oss, sedan efter bollen igen. De kommer närmare, både jag och Belma är rädda, dessutom har vi ett litet barn på två år med oss.

Som Belma sa, så himla respektlöst! Och vadå kan inte?! Det är självklart att hon kan! Det är hennes skyldighet att koppla hunden. Om någon säger till är det inte bara för att liksom, det finns skäl till det. Jä*la kvinna!

"Jag minns när jag var liten, jag minns det som igår.
Man brydde sig varken om kläder eller hår.
Man klaga på maten, man klaga på allt.
Man gjorde bara saker man tyckte var ballt.
Men nu är man äldre och fattar lite mer.
Man tänker lite annat på saker som sker.
Man längtar tillbaka på tiden som var,
när man var liten då tiden var underbar.

Jag längtar tillbaka då allt var så bra,
när man var liten så lekte man varje dag.
Mamma hon tjata om saker och ting,
men allt man gjorde var att springa omkring."

Det känns som jag inte har haft någon ledig tid i sommar alls. Det har alltid varit något att göra. Jag hade inte ens tid att vara sjuk, jag ville inte missa saker för det, så det var bara att bita ihop, le och vara med på det roliga!

Men jag gillar det, att alltid vara på språng, att alltid ha något på gång. När jag väl får tid sedan att ta det lugnt känner jag hur extremt skönt det är. Då kan jag verkligen njuta av det och göra just, absolut ingenting.

Sommar sommar sommar <3

Han skrev ett nr på en lapp,
gav den till mig
och sa ett par få ord.

Det tog två minuter men jag kommer aldrig att glömma det. Tänk att så lite kan göra så mycket. Jag är honom oerhört tacksam. Just då, i det ögonblicket blev jag så förvånad att jag inte visste vad jag skulle säga, men jag tackade honom efteråt.

Han såg mig. Han tog tag i det. Han brydde sig om mig.