Livet är inte alltid lätt, det vet vi alla i större eller mindre utsräckning. Man klagar på saker i sitt liv, man har drömmar och funderar ibland över varför man missat så mycket, saker som "alla andra" har gjort.

Så sitter jag vid frukostbordet en sommarmorgon i Juli och slår upp ett uppslag i tidningen. Om en tjej som är lika gammal som mig. Hon har blivit misshandlad i sin uppväxt, har två barn, skulder på 50.000, döda föräldrar, en narkoman till tvillingsyster och en ex sambo som slagit henne, denne anser sociala myndigheterna att hon ska ta kontakt med för att få hjälp med pengar.

Ska man fortsätta att klaga på sitt eget liv?

Jag vet att känslan är densamma, man mår dåligt över något tex. Och en liten sak för någon kanske inte alls är det för någon annan, och vise versa, därmed menar jag att känslan är densamma. Fast just att klaga på saker i sitt liv.. ska man verkligen göra det? Om man tänker efter, så har man nog det ganska bra trots allt!