Idag blir jag extra påmind. Idag känns det lite mer. Idag uppvaktar de flesta sin mamma. Men inte jag. Såklart att det gör ont när verkligheten och sanningen springer i kapp. Dock har jag levt i detta tillräckligt länge, så jag är van.

Jag minns att när jag var mindre så brukade jag tänka "hans/hennes mamma skulle jag vilja ha", drömma om hur det hade varit. En kompis till mig har en jättemysig mamma, och hon är alltid så snäll mot mig, en period visste jag inte hur jag skulle bete mig mot henne. Hur skulle jag kunna veta det? Jag har ju aldrig haft en egen mamma att "öva" på sen jag blivit äldre. Ibland har jag funderat på hur det skulle vara att ha en av mina fastar som mamma, då skulle min pappa vara min morbror och jag hade (förmodligen) haft syskon. Undrar hur livet skulle ha sett ut då.

Helt ärligt kan jag säga att jag inte vill ha den mamma jag har. Jag drömmer om en vanlig mamma.. Som jag kan shoppa och fika med, åka på semester med, fråga om hår-  smink- och kläd tips. En mamma att prata med om allt och inget.