Min motivation till saker stiger kraftigt så fort jag inte är ensam. Direkt när jag känner att man är två, jag och en till, då tar jag tag i saker och de blir faktiskt gjorda. Visst har jag egen motivation också, men jag känner verkligen hur allt blir mycket enklare när jag inte är ensam. Jag älskar den känslan. Om jag bara kunde hitta den lite mer när jag är ensam också, hur gör man det?

Jag har även funderat lite på varifrån det kan komma. Är det så för alla? att saker blir lättare när man är två. Eller är det bara så för mig? att jag helst behöver ett extra handtag. Kan det vara från min barndom? Att jag allt för tidigt fick vara på egen hand, utan mamma. Trots överbeskyddande, men att jag liksom inte hade en s.k normal mamma. Och att jag därför söker efter tryggheten att vara två (jag och någon som ersätter mamma), nu istället.

Det är kallt. Jag fryser. Trots mycket kläder, men sådant spelar inte så stor roll för mig. När jag fryser så fryser jag och då kan det vara riktigt rejält.

Om exakt två kvällar, den här tiden, så kommer jag inte vara ensam. Jag kommer inte frysa. Jag kommer pussas och kramas. Kunna röra vid honom, och jag lovar, jag ska krama och inte släppa på länge länge. Jag kommer vara nära Ricard.